Hur går man vidare?
Att kastas in i sjukhusvärlden som ung kan vara traumatiskt. Allt som hände mig när jag var tretton och några år frammåt har satt sina spår. Jag är inte samma bekymmersfria tjej som jag var innan.
När jag fyllt tretton blev jag sjuk, och fick så småningom diagnosen Crohns. Jag hade aldrig varit på sjukhus innan, men så plötsligt blev jag tvungen att sövas ner för undersökningar och ta massor av blodprov. Jag tuffade till mig och anpassade mig väldigt bra direkt. Jag insåg att det bästa jag kunde göra var att bara "hänga med" utan motstånd. När jag några år senare vart sjukare och fick uppleva tuffare saker på sjukhuset blev jag lite skrämd tror jag. Men även då var jag tuff på ytan, men ibland livrädd inuti. Jag blev tvungen att ha sond vid ett par tillfällen, och att sätta i den slangen i näsan var det värsta jag vart med om. Jag tyckte det var så fruktansvärt obehagligt.
Miljön på ett sjukhus kan vara skrämmande i sig. Man ser andra som är sjuka. Det är en speciell lukt där också, som även nu om jag känner den påminner mig om att jag känns mig rädd och maktlös. Det är ganska kallt på sjukhus (för det mesta) och att behöva vara iklädd en oerhört tunn sjukhuskappa gör att man känner obehag. Man känner sig så liten och ynklig i den löst hängande sjukhuskappan och gåshuden sprider sig över armar och ben.
Alla maskiner man har omkring sig kan också skapa lite obehag. Att ha slangar lite här och där är en obekväm känsla. Lukten av handsprit känner man ofta, då sjuksköterskor som kommer in i ens rum flera gånger om dagen spritar händerna hela tiden. Alla sådanna småsaker bidrar till att man känner sig obekväm, rent av rädd, för det främmande. Det är inte alls som hemma, där man är van vid dofter, mjuk säng och fluffiga filtar. Sjukhusets gula tunna filtar är oftast allt man får ha på sig som täcke. Det finns inga duntäcken. Så oftast har det varit svårt att somna mest av det skälet.
Att främmande sjuksköterskor kan komma in mitt i natten när man sover, för att kolla till en, eller kanske mäta ens blodtryck, det är såklart obekvämt. Man känner sig obekväm, av alla olika människor som tittar på en, tar i en och pratar med en. Varje morgon kommer den så kallade ronden, med ett helt gäng sjuksköterskor och doktorer och samlar sig runt ens säng. Att man ligger där och känner sig svag, sjuk och lite rädd gör att ett sådant scenario är desto mer obekvämt än vad man annars skulle tycka.
Att behöva släpa en doppställning med sig in på toa är en annan sådan grej, som bidrar till obehaget. Den lilla infarten i armvecket kanske ömmar, man kanske har blåmärken på händerna för att de tagit blod där med.
jag skulle kunna berätta så mycket om den där sjukhusvärlden, och hur alla dessa upplevelser format mig. Det jag nu nämde är bara en bråkdel av alla känslor och upplevelser jag haft. Men nu till hur man går vidare. Man kan inte långt senare fortfarande tänka tillbaka och känna oroskänslor. På något sätt måste man kunna släppa det som varit och gå vidare. Men det är svårt. Man var så inne i den där sjukhusbubblan, det var så intensivt. Hela den normala världen med vänner och skola var bortkopplad. Räddslan om att insjukna igen, och behöva bli inlagd på sjukhus igen ligger alltid bak i huvudet. Jag vill inte dit mer. Jag vill inte känna mig sjuk och eländig. Jag vill inte sova i en sjukhussäng någonsin igen. Det är så långt ifrån mitt komfortabla liv hemma som det bara går (nästan).
Jag vill inte glömma allt. Erfarenheterna har bidragit till vem jag är idag, och jag älskar den jag är. Jag skulle inte vilja ändra något. Men även om jag kan tänka så, så lever mina känslor lite sitt eget liv. Jag kan känna irrationell stress eller oro lite då och då. Det är allt jag varit med om tror jag, som gjort mig stressad och orolig. En dag har det säkert läkt bort. Men tyvärr är jag en mästare på att älta gamla grejer och har väldigt svårt att sluta tänka på det förflutna.
Det är inte synd om mig, det har inte varit det på länge. Men varför kommer den där känslan krypande ibland, att jag är en liten ynklig stackare? Jag liksom vill tycka synd om mig själv. Men nej, samtidigt vill jag inte det, jag vill vara stark och positiv.
Jag har nog inget bra svar ännu på hur man går vidare. Men jag antar att time will tell och jag kommer göra mitt bästa att bara blicka framåt.
