Frustration över att magen så ofta är dålig och att vara missförstådd
Hej!
Idag är det tisdag, jag har startat dagen på bästa tänkbara sätt, med en mysig lång frukost. Men tyvärr har jag ont i magen nu. Jag känner allt mer frustration över att magen är dålig för varje vecka, månad och år som går utan att den någonsin blir bra. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att hitta en medicin som kan få min mage att fungera normalt? Jag känner nästan varje dag obehag från magen, den bubblar, är uppblåst, värker eller "trycker på" så att jag måste springa på toa.
Detta håller tillbaka mig från att leva det liv jag vill leva, för jag väntar hela tiden på att magen ska bli bra först. Men om den aldrig blir bra måste jag börja leva mitt liv fullt ut ändå. Jag måste våga utmana mig.
Jag har länge känt en sorg över att vara "fast" i mitt hem, isolerad från omvärlden... för det är inte ofta jag tar mig ut och promenerar och upptäcker nya platser. Jag har väl fyra-fem "trygga" platser som jag övat in en vana att kunna ta mig till/ vara på. Men oron för att jag ej ska kunna hitta en toalett om jag är på en ny plats gör att jag helt enkelt undviker att vara på nya platser. Men jag tänkte faktiskt börja utmana mig nu, ett steg i taget. Jag har länge velat vandra omkring i Gamla stan och även på Djurgården, men inte gjort det på år. Nu tänkte jag att jag ska göra det, fast själv. På det sättet minskar jag paniken. Om det blir ett sådant scenario där jag i fullständig panik måste springa och leta efter en toa så behöver jag åtminstone inte skämmas inför någon (annat än möjligen främlingar som ser mig, men de bryr jag mig inte om).
Hörni, jag tänkte på en till grej. Det känns så himla viktigt för mig att öppna upp mig om alla de här Crohns-relaterade problemen, för vet ni? Jag har känt mig så himla, himla, orättvist missförstådd. Som jag skrivit tidigare (och även pratat om i min YouTubekanal) så har jag en osynlig sjukdom. Ingen skulle kunna veta hur jag mår om jag inte sa det. Och det faller sig inte direkt naturligt att börja berätta allt sådant här för alla omkring sig. Så ofta har jag möts av människor som lagt stora krav på mig, utan att förstå hur svårt jag har det med småsaker ibland. Jag kan inte klara av saker tidigt på morgonen t.ex. Jag känner mig spyfärdig om jag går upp tidigare än åtta, och jag får diaréeatacker. Jag har märkt att om jag sover så länge som jag behöver, dvs till runt 8-9, så kan jag klara mig undan med bara ett toabesök istället för fem på morgonen, om jag har tur. Folk undrade efter jag tagit Studenten om jag inte skulle ta ett jobb direkt på sommaren, men nej, det jag behövde var maximal vila efter den vårterminen. Så jag jobbade inte alls på hela sommaren, medan andra i min ålder självfallet hade sommarjobb. Då var det nog några som trodde att jag var lat, oambitiös och bortskämd.
Jag brukade få skjuts till skolan nästan varje dag i gymnasiet, pga det jag nämde tidigare (illamående och diarée på morgonen) och då var det många i klassen som retades med mig om att jag var oerhört bortskämd. Vissa dagar var jag tvungen att ringa min pappa mitt under skoldagen och be honom skjutsa hem mig med bil. Det tyckte vissa var helt sjukt. "Du kan väl ta t-banan själv?" tyckte de. Men nej, inte med extrem trötthet och diarée klarade jag inte det. Jag kan bli drabbad av sådan extrem trötthet när som helst på dagen, som gör att jag inte orkar något annat än att lägga mig ner. Det gjorde jag på lektionstid en gång, jag lade mig på en bänk, var helt svimfärdig och illamående. Då fick man höra vilken slacker man var. Det gör ont i hjärtat, eftersom att jag har höga mål och ambitioner, och jag har en personlighet som är allt annat än lat. Men jag blir ofta missförstådd. Som ni kanske börjar förstå.
Så jag tänker numera, utan filter, berätta vad jag verkligen går igenom. Jag bryr mig inte om ifall det är pinsamt, eller ett tabubelagt ämne. Det är viktigt för mig, att stå upp för mig själv och alla andra som kämpar med IBD/IBS. Jag är inte lat, jag är (tro det eller ej) sjuk. Jag är kroniskt sjuk, och jag vill inte bli trakasserad med kommentarer om att jag är lat eller oambitiös. Föreslå inte att jag borde överväga att jobba mer, plugga mer eller sporta mer. Jag gör det jag förmår. Jag gör mitt bästa, jag gör till och med MER än vad jag klarar av ofta, för att hålla uppe en bra image inför andra. Men sanningen är att jag är så trött och så dåligt, och har gjort det så länge att jag orkar inte mer. Jag vill få lov att göra saker i min takt, på mitt sätt. För jag förtjänar att få lov att minska mitt lidande.
