Jag är inte ovanlig
Jag tänkte till efter att jag skrivit mitt förra inlägg "Toapanik". Jag insåg att från en frisk människas perspektiv kan det låta väldigt extemt (antar jag, jag har börjat glömma hur det brukade vara att inte ha magproblem). Men jag vill bara säga att jag är inte ovanligt sjuk eller så. Jag är inte en ovanlig person som har det såhär. Det är ett extremt vanligt problem nuförtiden, att man har en dålig mage.
Det är så himla många i Sverige som har något som tillhör IBD/IBS. När man väl öppnar upp sig om sina problem visar det sig att många omrking en också har magproblem. Det är bara så att man döljer det så himla mycket. Man hör och märker inte ofta att folk har magproblem, men det har de.
Jag till exempel, ville hålla min sjukdom hemlig de tre första åren efter jag fått diagnosen. Det var extremt känsligt för mig i åldern 13-16 år att jag hade magproblem. Det kändes så himla pinsamt! Jag trodde att om de andra i skolan fick reda på det skulle de tycka att jag var äcklig och konstig.
Nu vill jag hjälpa andra, genom att sluta skämmas. Jag har fått en sjukdom som gör att jag ofta har problem med diaréer. So what? Vem bryr sig om vad jag gör när jag låst in mig på toa? Vem bryr sig om hur många gånger jag går på toa? Vem bryr sig om jag "skyndar" mig till toan (jag tyckte länge att det var jättepinsamt att springa till en toa, och gick då istället sakta fast jag hade panik.) Ingen bryr sig om mina magproblem! De själva kanske har gaser, är förstoppade eller har diarée! Det bryr inte jag mig om. Jag värdesätter en person för hens snällhet, humor, intellekt, intressanta konversationer, omtänksamma gester och så mycket mer! Självklart tycker jag inte mindre om en person beroende på vilken typ av konsistens hens bajs är! Det är ju så löjligt att det inte är sant!
Men barn och tonåringar kan vara löjliga och dumma. De kan reta och mobba någon för något som är helt irrationellt! Så tyvärr, lever många i räddlsan om att man absolut inte vill vara ovanlig, annorlunda eller konstig. Man vill vara precis som alla andra, för att inte bli mobbad. Men desto fler vi är som bekänner våra magproblem, desto fler är vi som stöttar varandra.
Så för er skull, alla ni som är där jag var, ni unga personer som skämms för era magproblem, tänker jag våga berätta. Försöka avdramatisera. Så kanske ni märker att det gick bra för mig att berätta, och så kanske ni också sedan vågar öppna er och berätta. Man mår bättre när man inte behöver lägga energi på att dölja något.
Kram till er <3 Ni är perfekta precis som ni är!
